Yoghurtinspiration och hobbydetektiven


Den här yoghurten har gett mig inspiration till en grej...
Jag filar på en ny, spännande, inovativ idé som eventuellt kan komma att presenteras exklusivt i den här bloggen. Jag skulle nästan vilja dra det så långt och säga att jag är på väg att skapa ett helt nytt koncept här. En helt ny rörelse. Kanske för evigt en ny klassiker..

Om jag orkar. Och har tid, i mitt hektiska liv.

Under tiden kan jag berätta en gammal mysig berättelse.

Jag och Jérémy och några hade varit och dansat en kväll på Nefertiti. Det var residents som spelade, om jag inte missminner mig. Det var gött och roligt, vi stod längst fram och dansade tills lamporna tändes och vi var tvugna att gå. Klockan var alldeles för mycket, och taxi kändes som det bästa alternativet. Det står alltid massor av svarttaxis utanför Nef vid stängning, så det var bara att ta första bästa.

Vi delade taxi med en kille som skulle till Chalmers, så vi hoppade av där med och gick sista biten.

Väl hemma upptäcker jag att min väska är borta, med min nya, dyra mobil i. En kaosartat stämning uppstår givetvis. Jag misstänker taxichauffören och nästan t om Nef för att ha stulit min mobil.

Nästa dag får Jérémy ett mail. Det är en man som skriver att hans fru har hittat en mobiltelefon som han misstänker tillhöra Jérémys flickvän. Husfriden återställs och vi är lättade. Jag ringer upp killen och berättar att telefonen är min. Han är lite misstänksam, bara bra, det ska man vara, vem som helst ska inte kunna komma och hämta min telefon.

Vi fick instruktioner om hur vi skulle ta oss hem till mannen och hans fru. Jag var lite nervös, det kunde ju vara vem som helst. Vi tog iaf en buss och på vägen köpte jag en ask Noblesse som jag skulle ge bort som tack. När vi var framme gick vi som vi blivit instruerade. Vi hittade huset och plingade på.

Frun öppnar och välkomnar oss "Kom in, kom in!" "Jaha" tänker vi.
Vi går in och stannar blygt i hallen. "Kom in, kom in! Ni behöver inte ta av er skorna" Fortsätter frun osvenskt.

Paret är utlänskt, över 50 år gamla båda två. Mannen har mustasch och sitter i rullstol. Vi sätter oss i deras soffa, lite oförstående.

Nu är det story telling time. Mannen tar fram min mobiltelefon och lägger den på soffbordet. Hans ögon lyser, för nu ska han äntligen få berätta historien om den där manicken som ligger på soffbordet.

"Min fru var på väg till jobbet klockan sex imorse. Hon jobbar på äldreboendet vid Guldheden" Pusselbitarna börjar falla på plats. "Hon hittade väskan med mobilen i. Jag visste inte vad det var för något. Kamera, mobil, GPS? Och det var inget batteri i, så den gick inte att sätta på. Men! Så såg jag att det satt ett litet kort i, och jag testade att sätta in den här i datorn" Mannen visade en port för minneskort på sin laptop. Hela grejen var så sjukt högteknologiskt för honom. "Och på kortet fanns dina kontakter och jag antog att Jérémy var din pojkvän och hittade hans mailadress" (Hur han drog den här proffsiga detektiva slutsatsen vet jag ej).

Där har ni iaf historien om ett glatt återseende och mannen som fick jobba som detektiv för en dag. Jag vet inte vem av oss som var gladast, jag eller mannen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0